Det finns de som med bestämdhet skulle säga att whiskey inte är whisky, vilket de har helt rätt i. Whiskey syftar ofta på destillerad sprit gjord på majs – i det här fallet Bourbon från Tennessee, USA.
Snobberiet när det kommer till whiskey är oftast betydligt mindre. Få skulle med andra ord komma på tanken att, med en uppfordrande blick mot bartendern, beställa en 24-årig Jim Beam eller Jack Daniel’s när det är dags att visa för polarna vilken finsmakare man är.
Avsaknaden av snobberi kan vara befriande. Däremot finns det aura av hårdrock, gärna kombinerad med droger och dåliga flickor, runt drycker som Jack Daniel’s. Det kan vara nog så svårt att leva upp till. Faktum är att det, för oss som inte äger snöskoter, motorsåg och en Cadillac DeVille -68, kan vara lättare att vara killen som läppjar på en 30-årig skotsk whisky än mannen som dricker Jack direkt ur flaskan.
Jack Daniel’s verkar ha noterat den inneboende begränsningen när det kommer till potentiella målgrupper. Det är i alla fall en gissning till anledningen varför Jack Daniel’s Tennessee Honey uppfunnits.
Men whiskey och honung – funkar verkligen det? Svaret är tveklöst ja. Det blir inte för sött, inte Southern comfort-sliskigt och kvar finns fortfarande en tydlig ton av Jack. Jack Honey är lite för söt för att dricka dricksglas av, men ren som aperitif eller med is till TV-myset funkar det lysande. Blandningen har dessutom en ton av lagrad rom – mycket gott.
För att summera det hela: definitivt ingen finwhisky, tveksamt om det ens är i närheten av whiskey, men lättdrucket med en trevlig touch av rom och givetvis Jack. Den kan kanske rent av visa vägen fram till gamle Jack Black för dem som ännu inte fattat tycke Tennessee whiskey?